♀ linnéa grässjö

Jag sitter i sängen med ryggen lutad mot väggen. Klockan är tjugotvå och trettio men jag har fönstret vidöppet och huden klibbar sig fast i allt. Det går inte längre att göra någon skillnad på utomhus och inomhus. Hustaken ryker asfalten kokar och jag har suttit på trottoarkanten utanför jobbet och druckit kallt kaffe istället för att faktiskt jobba. Förflyttat mig till närmsta park för att vänta in kompisar som successivt ska ansluta sig. Vi bränner oss på näsan, sover i gräset om vartannat och downar ett par öl för att det är lördag. 

Jag träffar en av mina abosluta favoritpersoner i Brixton för att dricka blaskigt men iskallt rosévin kvällen innan. Någon lokalpub på en sidogata till Electric Avenue med bara gamla män och oss två säljer flaskor för £8.99. Vi blir lite salongsberusade sådär som man blir och pratar om allt med alla och jag får telefonnummer till killar jag lovar att höra av mig till fast jag kanske vet att det inte kommer hända. 

 

Tiden läker alla sår och allt det där tänker jag och ja lättare har det ju blivit men sen sitter jag där på någon sorlig buss (nummer 37 mer specifikt) och tittar på det nya telefonnumret och inser att det spelar ju ingen roll för det är ju inte till honom ändå. Hatar att det kommer över mig såhär. Att jag gav honom så mycket och han gav mig det här; att tre månader senare fortfarande tro att jag ska gå av på mitten ibland för jag saknar honom. Försöker agera psykolog åt mig själv och tänker rationellt som i att man borde inte sakna sådana här personer. Men det gör man ju ändå. Man glömmer bort allt det som gjorde ont. Tänker att att någon gång kommer det bli annorlunda. Vi kommer ses och allt kommer vara bra. 

Tänk rationellt. 

Jag raderar det sista jag har av honom innan jag går av bussen. Krånglar fram nycklarna ur väskan och somnar inom en minut i sängen med allting på. 

När jag vaknar igen går det en hel dag utan att jag tänker på honom.