THE XX, LISEBERGSHALLEN 27/11- 2012 - I find shelter in this way.
Första gången jag började det här inlägget skrev jag såhär: "Den här gången blir det (förvånansvärt nog...?) kanske inte en milslång text om mina 24 senaste timmar."
Men när jag väl började skriva så insåg jag att riktningen på inlägget är precis den. Jag förstår att det kanske inte alltid är jätteintressant med skitlånga texter om konserter och festivaler, men som jag alltid säger: de är nog mer för mig själv. Jag är typ rädd(?) för att jag någon dag inte ska komma ihåg allt det här. Att jag ska undra vad fan jag har hållt på med de senaste åren och att jag inte alls ska komma ihåg varför jag gör det eller hur det känns. Därför behöver jag nog skriva jobbigt långa jävla inlägg om det här, i fall jag någon gång skulle behöva påminna mig själv om vad det är som får mitt hjärta att slå tvåtusen slag i sekunden.
Hultsfred en tisdagmorgon i november.
Den här gången då? Efter en nästintill sömnlös natt (vilket för övrigt verkar vara nya grejen för min kropp för tillfället) så gick jag vid 07.00 genom ett novembermörkt och regningt Hultsfred till stationen för att åka till Göteborg. Fem och en halv timme senare klev jag av på perrongen i en av mina favoritstäder. Förutom ett stopp på Coop vid anvenyn för att köpa lunch i form av en torr baguette och blåbärssoppa, gick jag direkt till hotellet men tillbringade inte så mycket tid där just då. Istället gick jag ganska snabbt ut bland spårvagnar, människor och något helt annat än Hultsfred igen för att gå till Liseberg. Med nummer elva i kön frös jag halvt ihjäl de kommande timmarna; vilket slutligen visade sig vara relativt onödigt då insläppet var ett av de mest korkade jag varit med om. Jag struntade i hur töntig jag såg ut och halv-sprang in i Liserbergshallen, precis som några andra som köat i timmar, för att få platsen där jag alltid måste stå: längst fram med kravallstaketet mot kroppen. Där inne släppte äntligen insläpps-ångesten (vilket för övrigt är bland den värsta sortens ångest haha) och jag insåg att snart snart snart ser jag dom igen.
Promenerade till Liseberg och frös mer än vad jag gjort i hela mitt liv medans jag köade.
John Talabot & Pional var förband och HERREGUD SÅ fantastiskt bra. Fin-albumet blev en helt annan grej i live-format och speciellt Oro y Sangre som var så grymt bra. Utan att överdriva så var de här två, musikaliskt sett, något av det bästa jag sett i år. Tusen stjärnor av tusen möjliga.
Pional till vänster & John Talabot till höger.
När det stora skynket någon timme senare föll ner till tonerna av Angels och Romys världsbästa röst var det gåshud över hela kroppen och jag förstår inte hur, men den låten blir bättre för varje gång. Heart Skipped a Beat började efter det och hela världen vänds upp och ner, kanske mest av när Oliver börjar sjunga med hans jävla röst som alltid känns i hela kroppen. De har bytt ut den långsamma versionen av Crystalised och låten har aldrig varit så bra. Fantasy & Infinity är återigen några av de mest fantastiska låtarna man kan höra och se live. Utan att skriva en ingående beskrivning av varenda låt så kan jag i alla fall säga att de ovannämnda och Fiction, Reunion, Sunset, Intro och Stars var de allra bästa. Jag har sagt det varje gång, och jag påminner gärna om det i typ alla mina inlägg men: jag kan fan inte förklara vad som händer med mig när Oliver sjunger "I don't have to exist outside this place" sista gången i Stars. Det är sjukt hur en endaste liten låtrad kan få en att känna så himla mycket på samma gång.
Men när jag väl började skriva så insåg jag att riktningen på inlägget är precis den. Jag förstår att det kanske inte alltid är jätteintressant med skitlånga texter om konserter och festivaler, men som jag alltid säger: de är nog mer för mig själv. Jag är typ rädd(?) för att jag någon dag inte ska komma ihåg allt det här. Att jag ska undra vad fan jag har hållt på med de senaste åren och att jag inte alls ska komma ihåg varför jag gör det eller hur det känns. Därför behöver jag nog skriva jobbigt långa jävla inlägg om det här, i fall jag någon gång skulle behöva påminna mig själv om vad det är som får mitt hjärta att slå tvåtusen slag i sekunden.
Den här gången då? Efter en nästintill sömnlös natt (vilket för övrigt verkar vara nya grejen för min kropp för tillfället) så gick jag vid 07.00 genom ett novembermörkt och regningt Hultsfred till stationen för att åka till Göteborg. Fem och en halv timme senare klev jag av på perrongen i en av mina favoritstäder. Förutom ett stopp på Coop vid anvenyn för att köpa lunch i form av en torr baguette och blåbärssoppa, gick jag direkt till hotellet men tillbringade inte så mycket tid där just då. Istället gick jag ganska snabbt ut bland spårvagnar, människor och något helt annat än Hultsfred igen för att gå till Liseberg. Med nummer elva i kön frös jag halvt ihjäl de kommande timmarna; vilket slutligen visade sig vara relativt onödigt då insläppet var ett av de mest korkade jag varit med om. Jag struntade i hur töntig jag såg ut och halv-sprang in i Liserbergshallen, precis som några andra som köat i timmar, för att få platsen där jag alltid måste stå: längst fram med kravallstaketet mot kroppen. Där inne släppte äntligen insläpps-ångesten (vilket för övrigt är bland den värsta sortens ångest haha) och jag insåg att snart snart snart ser jag dom igen.
Såg Scandinavium, svenska mässan & Liseberg från hotellet.
John Talabot & Pional var förband och HERREGUD SÅ fantastiskt bra. Fin-albumet blev en helt annan grej i live-format och speciellt Oro y Sangre som var så grymt bra. Utan att överdriva så var de här två, musikaliskt sett, något av det bästa jag sett i år. Tusen stjärnor av tusen möjliga.
När det stora skynket någon timme senare föll ner till tonerna av Angels och Romys världsbästa röst var det gåshud över hela kroppen och jag förstår inte hur, men den låten blir bättre för varje gång. Heart Skipped a Beat började efter det och hela världen vänds upp och ner, kanske mest av när Oliver börjar sjunga med hans jävla röst som alltid känns i hela kroppen. De har bytt ut den långsamma versionen av Crystalised och låten har aldrig varit så bra. Fantasy & Infinity är återigen några av de mest fantastiska låtarna man kan höra och se live. Utan att skriva en ingående beskrivning av varenda låt så kan jag i alla fall säga att de ovannämnda och Fiction, Reunion, Sunset, Intro och Stars var de allra bästa. Jag har sagt det varje gång, och jag påminner gärna om det i typ alla mina inlägg men: jag kan fan inte förklara vad som händer med mig när Oliver sjunger "I don't have to exist outside this place" sista gången i Stars. Det är sjukt hur en endaste liten låtrad kan få en att känna så himla mycket på samma gång.
<3
Jag var som vanligt i något utomkroppsligt tillstånd större delen av konserten där jag fick kippa efter andan - för det här är det vackraste jag vet. Inte bara för att det råkar vara The xx, men deras live-shower är så jävla magiska. Allt är så genomtänkt och fruktansvärt fint.
Efter konserten kändes det mest som att bröstkorgen vändes ut och in och jag ville helst bara stå kvar och hålla fast vid staketet. När jag hade fått Jamie's setlist (!!) av en i crewet insåg jag att det inte skulle hända så mycket mer. Rörde mig sakta ut och bort från Liseberg och somnade för en gångs skull innan jag skulle upp igen med bästa känslan i kroppen, som alltid infinner sig efter såna här dagar.
Liseberg är ju för övrigt världens finaste den här tiden på året!
Innan jag klev på tåget hem gick jag några timmar på stan i Göteborg, men handlade inte så mycket annat än två ramar för sammanlagt 30 kr (stört billigt) och lunch. Det är knäppt hur mycket jag älskar och trivs i stora städer och den eviga frågan är ju varför jag fortfarande inte bor i en??
Med bra personer i kön, en fin stad och en tredje konsert inom ett halvår med mitt bästa band så kunde det här dygnet nog inte bli så mycket annat än bra. Jag tycker det är fett hur Jamie's utrustning på scenen har gått från typ en trummaskin till grejer som tar upp halva scenen. Det enda dåliga var att de tagit bort Take Care och det enda jobbiga var att jag aldrig vet vart man ska ta vägen när man får ögonkontakt med dom i bandet? Jag vet inte om det beror på att jag är ful/snygg eller att de eventuellt kände igen mig, men att få leenden från alla i bandet var så himla fint.
Är så himla glad att jag gjorde det här. För två år sen kunde jag nog inte drömma att jag faktiskt skulle göra såna här saker, helt själv. Och jag ångrar inte en endaste sekund av det eller att jag lägger ut vad som för en del andra är en idiotiskt summa pengar att lägga på musik. Kanske har det någonting att göra det att det här bandet är en av de grejer jag älskar mest av allt i hela världen.
Jag var som vanligt i något utomkroppsligt tillstånd större delen av konserten där jag fick kippa efter andan - för det här är det vackraste jag vet. Inte bara för att det råkar vara The xx, men deras live-shower är så jävla magiska. Allt är så genomtänkt och fruktansvärt fint.
Efter konserten kändes det mest som att bröstkorgen vändes ut och in och jag ville helst bara stå kvar och hålla fast vid staketet. När jag hade fått Jamie's setlist (!!) av en i crewet insåg jag att det inte skulle hända så mycket mer. Rörde mig sakta ut och bort från Liseberg och somnade för en gångs skull innan jag skulle upp igen med bästa känslan i kroppen, som alltid infinner sig efter såna här dagar.
Innan jag klev på tåget hem gick jag några timmar på stan i Göteborg, men handlade inte så mycket annat än två ramar för sammanlagt 30 kr (stört billigt) och lunch. Det är knäppt hur mycket jag älskar och trivs i stora städer och den eviga frågan är ju varför jag fortfarande inte bor i en??
Med bra personer i kön, en fin stad och en tredje konsert inom ett halvår med mitt bästa band så kunde det här dygnet nog inte bli så mycket annat än bra. Jag tycker det är fett hur Jamie's utrustning på scenen har gått från typ en trummaskin till grejer som tar upp halva scenen. Det enda dåliga var att de tagit bort Take Care och det enda jobbiga var att jag aldrig vet vart man ska ta vägen när man får ögonkontakt med dom i bandet? Jag vet inte om det beror på att jag är ful/snygg eller att de eventuellt kände igen mig, men att få leenden från alla i bandet var så himla fint.
Är så himla glad att jag gjorde det här. För två år sen kunde jag nog inte drömma att jag faktiskt skulle göra såna här saker, helt själv. Och jag ångrar inte en endaste sekund av det eller att jag lägger ut vad som för en del andra är en idiotiskt summa pengar att lägga på musik. Kanske har det någonting att göra det att det här bandet är en av de grejer jag älskar mest av allt i hela världen.