BRÅVALLA, 26-28/6 - 2014.

Har HELT glömt bort att jag inte visat någonting av Bråvalla. Det är ju kanske inget måste egentligen men känns lite jobbigt att inte ha festivalen nerskriven så- nu ska ni få hänga med in i drömlivet en stund, alltså på festival. 


För för ett par veckor sen åkte jag, Filippa och Linnea till Norrköping för att ännu en gång gå på Bråvalla trots att jag efter förra årets fruktansvärda men ack så fina misär sa att jag aldrig skulle dit igen. Hej och hå. 


10.23 stannade tåget i Norrköping och två timmar och tjugo minuter senare skulle Markus Krunegård spela. Trodde ALDRIG någonsin att vi skulle hinna se men inspringades på området kom vi precis samtidigt som han kom ut på scenen. Började med Hell Yeah Norrtälje och detta lille hjärtegull kommer jag inte tröttna på någonsin. 

 
Vi satt i solen och såg Bombay Bicycle Club. 


Såg lite utav Den Svenska Björnstammen. Träffade såklart Maria på området eftersom hon var där vilket var SÅ BRA. Senare på kvällen lyckades även jag och Sandra synka ihop ungefär 10 minuter av en hel festival då vi sågs. <3


Första dagen hade vi bara sol. 

 
Vi vilade en liten stund i tältet inför kvällens bravader. Innan det hade jag även hunnit gråta till Ron Pope som jag aldrig lyssnat på innan utan kanske mest pga så glad över att göra något sånt här igen. 


Vi försökte göra oss mentalt redo för Lana Del Rey.



Filippa vär lätt lyrisk och så väldigt fin som vanligt. 


Kändes helknäppt att se den här personen på riktigt och herre vad bra hon var. 

 
Banks spelade prick därefter och hon är min nya girlcrush. Så jäkla jäkla jäkla bra. 


En anledning till att jag faktiskt i slutändan bestämde mig för att följa med på Bråvalla var Sam Smith. Varken jag eller han själv tror jag förväntade sig så mycket folk men tältet han spelade i var knökfullt från början till slut och hans spelning är nog det som klistrat sig fast i hjärnan mest. Älskade exakt allting; att han gjorde en Arctic Monkey's cover, att han bjöd in varenda person till dans, Latch och Stay With Me. Hjärta. 

Senare på natten åt vi mat samtidigt som vi tittade på Belle & Sebastian och sen var det slut på en bra dag ett. 


Fredag förmiddag var det sol precis som dagen innan. Vi tog spårvagnen in till stan och kikade i lite affärer. 


Åt det här till lunch. OK DÅ. 


Linnea aka finis. Vi stannade kvar i stan ett par timmar sen vilket kändes skönt med tanke på det sjuka regn- och åskovädret som kom. 

 
Tillbaka på festivalområdet såg vi The Kooks! Min fjärde gång och jag hoppas på minst lika många till för <333

 
Sen direkt till the Hives som också vara gång nummer fyra. Kanske det roligaste livebandet jag har som jag i övrigt inte lyssnar så mycket på. 


 
På kvällen såg vi Veronica Maggio och det sjukaste under hela festivalen var att HÅKAN HELLSTRÖM kom ut på scenen. Jag kunde ha lagt mig ner på marken och självdött pga exalterad men lyckades hålla mig kvar på fötterna; om än smått hyperventilerande och knäpp.
 

Och trots att vi redan var i den mesta extasen så tog det inte slut där. Vi sprang över till den andra stora scenen och såg Kings of Leon vilket i sig bara är helt sjukt. Har velat se dom i så många år och de spelade Fans och Pyro och jag kunde inte varit med nöjd över den här spelningen. 

 
Här kan man ju definitivt tro att det räcker för en kväll. Tydligen inte tyckte festivalen och sätter Placebo samma dag. Det här bandet är så mycket tonårsångest för mig och det kändes overkligt att få höra gitarrslingorna tillsammans med Brian Molkos röst på det här sättet. Vi stannade tills Exit Wounds klingade ut och när vi kom tillbaka till campingen hörde vi Running Up That Hill eka över hela jäkla flygfältet och allt som kändes då går inte att beskriva. 


SOM VANLIGT vaknade vi alldeles för snabbt upp till sista dagen. Hela förmiddagen låg vi i och för sig halvt däckade i tältet för vi var så trötta (obs ej pga alkohol, vi är bara inte gjorda för festivalcampingar hehe). Mitt första och viktiga på lördag var Hurula. Har lyssnat på och älskat hans skiva så mycket under våren så den här spelningen var guld. <3


BASTILLE! Även detta var heldrömmigt och svinroligt. De spelade TLC/The xx mashupen vilket gjorde ungefär hela mitt iiv. 


Lördagskvällen var ett enda maraton av bra grejer. Efter Bastille köpte vi godisremmar och stod längst fram på The War on Drugs vilka var <3.

 
Och till sist: KANYE WEST. Har väntat obskrivligt länge på att se det här och att äntligen få göra det var en smått sjuk upplevelse. Bound 2 med publikens allsång i sommarnatten är något jag kanske aldrig kommer glömma. 


Åt vår sista festivalmat för den här gången efteråt. 

 
Söndagen vaknade vi upp till solsken. Plockade ihop våra grejer och gick genom röran och lukten av fyra dagars festivalande. Trots allt skit det här medför such as förkylningar, tomt i plånboken, ont i hela himla kroppen så: det här livet är banne mig drömmen. 
Upp