♀ linnéa grässjö

Hur knäppt det än känns så tror jag att jag att det faktiskt är möjligt att säga att jag bor i London nu? Det är tusen (i alla fall vad det känns som) pusselbitar som ska falla på plats innan jag är helt okej med att kalla det hemma. Som jobb, permanent boende, ett lyckat NI-möte och den tillhörande nervositeten som jag antar kommer när man bestämmer sig för att skapa ett i stort sett helt nytt liv. 

 

Men med det sagt så innebär det inte att jag älskar den här staden och allt den faktiskt är. Jag vet inte hur många gånger jag och Filippa har gått nedför Shoreditch High Street den här veckan men ändå blir jag lika tagen varje gång när jag ser tegelhusen gå ihop med skyskraporna längre bort. Och det är svårt att skilja på om det faktiskt är tisdag fredag eller söndag för London is just as vibrating oavsett vad. 

 

Vi har hunnit stå på Millennium Bridge två kvällar i rad och stirrat ut över Themsen, sökt våra första jobb, druckit öl öl öl, ätit för mycket chips och en halv brie-ost till mellanmål i London Fields. Promenerat i Hyde Park, skaffat telefonnummer och tunnelbanekort, skrivit ut 20 cover letters på ett internetcafé vid Kings Cross för att gå hem/skriva om dom/skriva ut igen. 

 

Imorgon har vi gjort vår första vecka här. Mitt huvud är en jäkla mess av allt som varit och allt som är vilket gör mig lätt inkapabel till att hålla mina känslor i styr eller veta vad jag känner överhuvudtaget. I alla fall är jag i London nu and I'm pretty sure it feels kinda great.