there is no time / only us and the ocean.
Nu har jag bott i Sverige i ungefär prick två veckor. Jag har flyttat till Göteborg, börjat på universitetet, köpt en blomma på Ikea och fyllt upp mitt skafferi med tepåsar. Jag har fikat på stan med nya kompisar, gått på föreläsningar, varit på sittning med programmet jag går på, druckit 34 kronors öl på Andra Långgatan och lärt mig vilka bussar eller spårvagnar jag ska ta.
Det tog helt stopp någon dag men då åkte jag hem till Värmland över en helg, gick promenader i regnet och hängde nästan uteslutande med vår hund. Egentligen måste jag ändå säga att allting har SÅ gått över förväntan. Jag har bara gråtit två gånger på de här två veckorna, vilket för en cry baby som jag själv är en orimligt stor succé. Jag har till och med hunnit bli någon jäkla höstmysare som tänder doftljus, dricker fem koppar te på en kväll och sitter i sängen med en filt över axlarna för att kolla på Misfits medan det spöregnar utanför. Utöver det försöker jag verkligen omfamna det som Sverige & Göteborg har som jag inte haft innan.
Med tanke på allting är jag så väldigt glad att jag känner mig så lugn. Det är nog bara det jag vill säga. Ibland känns det som hjärtat brister litegrann för att allting är så nytt och okänt och jag saknar allt det jag är van vid. Men så kommer det nog alltid vara. Livet går och saker händer och TILL SLUT ÄR DET ALLTID SÅ, att nånting dör om man åker och nåt annat dör om man stannar kvar.
