jag vill vara så fullkomlig att jag lyser upp en hel stad.
januari 2018.
packar upp min resväska igen. något paketsnöre från en julklapp har följt med. det ligger mellan de vikta klädesplaggen och ramlar ut tillsammans med en ensam strumpa. jag har varit hemma hos mina föräldrar i två veckor även om det känns som att det var i förrgår jag packade ner strumpan ihop med sin tvilling. har firat jul och varit i fjällen och druckit champagne vid tolvslaget på nyårsafton och ätit middagar och frukostar och gått på hundpromenader. har inte varit ensam en enda sekund. någon har alltid varit tätt intill, i rummet bredvid eller våningen över. 2017 var nog året då jag återupptäckte det fina i att alltid ha någon bredvid och jag har blivit mer hemmakär än jag vet inte vad.
nu är det ny dag ny vecka nytt år och allting som heter ledighet är över och vardagen har successivt kommit tillbaka. jag är i göteborg igen. sitter med datorn vid skrivbordet, har tänt ett stearinljus och gjort tomatsoppa för en person. tvättmaskinen snurrar runt i badrummet men annars är det tyst. tomt. ingen på andra sidan väggen. ingen som visslar i köket eller tittar på nyheterna med lite för hög volym. om 2017 var året då jag uppnådde någon form av rädsla för att vara ensam är 2018 året då jag lär mig att vara själv igen. kanske hittar en vardag som inte gör att det börjar krypa i kroppen när trafiken utanför fönstret tystnat. eller så är det inte det. men jag tänkte försöka i alla fall.
mvh: nytt år nya möjligheter.